atoeam

Van Wiktionary

e sjieëma euver 'n atoeam

Mofers[bewirk]

Zelfstenjig naamwaord[bewirk]

Lemma[bewirk]

atoeam ó /a̽'tùä̯m/

  1. (netuurkónde) 't klènste deil van e sjemisch element det nag de zelvendje eigesjappe van det element haet, neet wiejer sjemisch te deilen is en 'n veraevendje lektrische lajing haet
Aafbraeking
  • a-toeam
Variaasje
Aafleijinge
Verwantje wäörd

Verbuging[bewirk]

inkelvaad mieëvaad
radikaal liaison radikaal liaison
nom. sjrif atoeam atoeame atoeamen
IPA /a̽'tùä̯m/ /a̽'túä̯mə/ /a̽'túä̯mən/
dim. sjrif atuuemke atuuemken atuuemkes
IPA /a̽'tʉ̜̀ɛ̯̈m̥kʲe/ /a̽'tʉ̜̀ɛ̯̈m̥kʲen/ /a̽'tʉ̜̀ɛ̯̈m̥kʲes/ /a̽'tʉ̜̀ɛ̯̈m̥kʲez/
dat. sjrif atoeam atoeame atoeamen
IPA /a̽'tùä̯m/ /a̽'túä̯mə/ /a̽'túä̯mən/

In anger spraoke[bewirk]